I-landsproblematique IV

Jag sitter fast i min klänning!

På riktigt, jag når inte dragkedjan i ryggen och jag vill verkligen byta om eftersom jag om bara några minuter ska på promenad med Lindix. Det här med att vara ensam kan vara hur skönt som helst men också problematiskt. Jag har provat att göra mina akrobatiska rörelser för att nå dragkedjan och till viss del har det lyckats. Det hade fungerat om det inte vore så att dragkedjan i fråga är lite gammal (vintage!) och inte vill ge med sig om man inte drar från exakt rätt vinkel.

Tidigare idag när jag tog på den fick jag hjälp men nu är den hjälpen inte här. Jag har ringt på hos grannen (ny person som jag tänkte att det vore bästa idéen att presentera sig för genom att be henne dra ner min dragkedja...) men hon var (som tur är) inte hemma. De övriga grannarna är av manskön och jag drog mig för att knacka på hos dem. Det kan ju sända ut fel signaler...

Men jag måste verkligen komma ur den här klänningen. Nej, nu går jag fan ut på gården och haffar närmaste person och ber om hjälp.

Vem är Karl?

Chanels chefsdesigner sedan 1983, Karl Lagerfeld, är svår att greppa. Han är kommersiell samtidigt som han sysslar med limiterad haute couture. Det är en svår kombination som han lyckas behärska. Jag menar, han gör reklam för allt ifrån vägverket till glass, han har bland annat samarbetat med H&M, han är chefsdesigner för tre olika modehus samtidigt som han ställer ut sina fotografier och har filmvisningar. Hur kan han göra detta utan att tappa i trovärdighet?

Ingen vet egentligen när han är född. Det finns lite olika uppgifter och han själv brukar svara lite undvikande eller helt enkelt ljuga när åldersfrågor dyker upp. Bara detta faktum omger honom med en sorts mystik som är nödvändig inom hans bransch. Tittar man på hans föräldrar verkar även där råda viss felinformation vad gäller pappan. Han själv har sagt att hans pappa var svensk men andra källor menar att han var tysk eller till och med ryss.

Och vad heter han egentligen? Enligt uppgift heter han Karl Otto Lagerfeldt men har under åren även lystrat till Roland Karl. Numera är det Karl Lagerfeld (utan t) som gäller eller helt enkelt Kaiser Karl (kejsar karl).

Precis som skaparen av Chanel, Gabrielle, är han en person som skapar en mystik omkring sig. Detta gör han medvetet, som en affärsstrategi. Mytbildningen och den populära så kallade storytelling-en som har har skapat om sig själv som person, skapar i sin tur en fascination som gör att andra människor ständigt är nyfikna på honom. Detta överför han sedan till alla de projekt som han sysslar med. Dessutom kan han hantera sina många roller på ett sätt som förstärker denna bild. Samtidigt som rollerna är klart definierade, går de in i varandra och ger tyngd åt alla de många projekt som han fördriver tiden med.

Intressant är att han behåller samma klädstil oberoende av tillställning och arbetsuppgift/-plats, vilket gör att han sätter sig själv i främsta rummet. Han är med andra ord själv sitt starkaste varumärke. Det är han som är den viktigaste resursen och det han de facto gör är sekundärt, vilket enligt mitt tycke är ett nödvändigt drag hos den som sysslar med framgångsrikt mode.

Den bild han har skapat om sig själv är större än han själv. Detta visar han även genom att använda sig av sitt alter ego Baptiste Giabiconi i de fall där han själv inte kan agera. Jag tänker alltid att det är Karl jag ser framför mig när det i själva varket är Baptiste som spelar i Karls ställe. Detta var särskilt påtagligt i den senaste Chanelfilmen där Baptiste har på sig en svart/vitblommig kavaj designad av Tom Ford, samma som Karl själv bar vid den retrospektiva utsällningen av Alexander Mcqueens skapelser på Metropolitan Museum of Art i New York. I reklamkampanjen för Magnumglass låter han Baptiste agera forograf, något som han själv också titulerar sig. Också Coca cola-flaskan är ju inte längre en coca cola-flaska med Karls siluett avbildad på.

Kaiser Karl är med andra ord inte en helt vanlig dödlig, han är ett varumärke som inte verkar tappa i förtroende. Och som varumärke kommer han att överleva sin död.

Sommarbloggning

Bästa läsare!

Från och med igår och under hela sommaren kommer jag att skriva mindre frekvent eftersom jag kommer att vara upptagen med annat (läs: solning). Min ambition är att skriva minst ett inlägg varje vecka. Jag kör igång på heltid igen i september.

M

Föränderliga könsfärger

"The generally accepted rule is pink for the boys, and blue for the girls. The reason is that pink, being a more decided and stronger color, is more suitable for the boy, while blue, which is more delicate and dainty, is prettier for the girl."

- Earnshaw´s Infants´ Department, juni 1918

Lars och melankolin

Lars von Trier är en dansk filmskapare som just nu är aktuell med filmen Melancholia på Cannes filmfestival. Under de senaste dagarna har han mest varit känd för sina uttalanden om Hitler och det faktum att han sympatiserar med honom.

Jag kommer att tänka på John Galliano och hans antisemitiska uttalanden. Båda två är stora namn inom sina respektive fält och självklart skapar deras uttalanden stora rubriker. Lars är nu inte längre välkommen på festivalen även om hans film fortsätter att visas och är fortfarande med i tävlingen om Guldpalmen för bästa film. John sparkades från sin chefdesignertjänst på Dior, även om hans kollektion visades. Det finns alltså likheter mellan de konsekvenser som deras uttalanden har medfört. Det finns även skillnader.

Lars verk diskuteras och tas på allvar, oavsett vad han har sagt medan Johns (sista) skapelser för modehuset Dior inte fick lika mycket medieutrymme även om kollektionen visades. Detta är dock inte så konstigt eftersom mode rent allmänt inte får lika mycket utrymme som andra kulturhändelser.

Jag tänker mig att Lars kan fortsätta att göra filmer utan några egentliga protester. Att sedan gå och se dem kommer inte innebära några större problem för publiken heller. Ingen kommer att höja på ögonbrynen ens. Filmen kommer att ha ett namn som man refererar till. Man säger jag ska se Melancholia, inte jag ska se en Lars-von-Trier.

Det är annorlunda när det kommer till ett plagg. Det är nära kroppen, vidrör huden och man bokstavligt talat bär en modeskapare. Man går runt med modeskaparens signatur på sig och det är mycket mera synligt och därmed öppet för kritik än vad ett biobesök är. Genom att bära en modeskapares alster, bär man bokstavligen personen bakom designen, vilket kan vara problematiskt när hen inte visar sig vara den mest sympatiska personen. Jag vågar påstå att det är svårare att skilja en modeskapare från hens verk, än det är att skilja en filmare från densamma. En modeskapare bär genom sitt namn ett helt modehus. John Galliano är för många synonym med Dior, det är svårt att skilja dem från varandra. Melancholia kommer för många att vara kopplat till bland andra Kirsten Dunst som har en av huvudrollerna.

Det är så många fler synliga personer som är kopplade till en film än den som egentligen skapat den, vilket gör det möjligt att skilja mellan filmen och dess skapare på ett sätt som är mycket svårare när det kommer till modeskaparen och hens verk. Jag tänker iallafall mest på vilka skådespelare som är med i en film eftersom de är visuellt synliga på ett sätt som regissören sällan är.

Den stora skillnaden är alltså att även om Lars kommentarer fick mera uppmärksamhet än Johns så kommer det att vara mycket lättare att förlåta honom än fallet kommer att vara när det kommer till John. Och Lars kan inte ens skylla på alkoholen, han var nykter.

Karls senaste Chanelfilm

Karl Lagerfeld är en mångsysslare. Utöver arbetet som modeskapare för tre olika modehus (Chanel, hans eget märke och Fendi) sysslar han bland annat med fotografering och filmning. Också har han designat glas för Orrefors. Filmen ovan, The Tale of a Fairy, är skriven och regisserad av honom.

Huvudrollerna innehas av Amanda Harlech, Anna Mouglalis, Freja Beha Erichsen och Kristen McMenamy. Självklart medverkar den arrogant vackre Baptiste Giabiconi också. Anna verkar vara den enda i filmen som är skådespelare till yrket, de andra är modeller eller som i Amandas fall musa. Smart drag av Karl att använda sig av just Anna som 2009 gestaltade Gabrielle Chanel i filmen Coco Chanel & Igor Stravinskij. Själv menar Karl att filmen beskriver den sortens kvinnor som köper hans dyrbara coutureplagg. Man kan ju fråga sig vad hans kunder tycker om den inte helt positiva beskrivningen.

Filmen är onekligen vacker med chic miljö, snygga människor och framförallt eleganta Chanelkläder från 2010/2011:s cruisekollektion (nota bene dock att Baptiste i den drömska dansscenen cirkufär åtta minuter in i filmen bär en kavaj av Tom Ford). Det som slår mig är att jag kan känna igen flera inslag som refererar direkt till Gabrielle Chanel. Cirkufär 03:25 in i filmen till exempel uppmanar Amanda den inte helt nöjda Kristen att släppa loss:

"Release the corset, sweetheart!"

Det var ju exakt det Gabrielle gjorde, befriade kvinnokropparna från det smärtsamma mode som innebar att bysten skulle snöras med hjälp av korsetter.

I de första scenerna bär Kristen många (pärl)halsband och även stela armband och man kan tänka sig att det är både äkta och oäkta smycken, något som Gabrielle föredrog och förespråkade. Det förekommer många kläder i svart och vit, vilket var Gabrielles signum inspirerat från åren i klostret och nunnornas klädsel.
Det röks som om det inte vore en morgondag, vilket även Gabrielle och hennes sällskap gjorde.
Dessutom att Kristen säljer det enorma huset hon bor i och köper Cocos hus!

I filmen suddas gränsen mellan det verkliga livet och det uppdiktade ut. Detta i likhet med Gabrielles liv (speciellt barndomen) som hon fantiserade ihop för att passa bättre in i den bild som hon så framgångsrikt skapade av sig själv.

Också kan jag se en skildring av känslan av utanförskap som Gabrielle själv upplevde i en värld som hon inte hade några egentliga rötter i. Hon kom från en enkel bakgrund och gjorde allt för att dölja sitt egentliga ursprung och passa in bland de intellektuella och de välbärgade. Även om hon lyckades kände hon sig ibland utanför. De faktum att de män som hon ville ha valde andra från ”finare” klass bidrog också till känslan av utanförskap. Jag tycker det är intressant att Kristen som egentligen vill ha Baptiste tröstar sig med andra när hon inser att hon inte kan få honom. På samma sätt som Gabrielle gjorde när hon inte riktigt kunde få Boy Capel.

Rädslan för att bli lämnad ensam är en ytterligare aspekt av filmen som passar väl in i Gabrielles liv, särskilt de sista åren då hon nästintill tvingade modeller eller andra att umgås med henne till sent på kvällarna för att hon avskydde ensamheten.

Jag hade gärna sett att Freja viskat siffran fem* i Annas öra på casinot, men det kanske hade varit för övertydligt.

Det finns säkert flera kopplingar i filmen som mina otränade ögon inte sett men det känns ändå som om jag analyserade sönder den. Sönderanalysering av moderelaterade ämnen är kul och görs alldeles för sällan.



*Chanel no. 5 som var den första parfym som Gabrielle lanserade.

Sämsta service

Jag är arg. Jag är förbannad och jag är ARG.

Träningspasset idag gick alldeles förträffligt bra och jag mådde jättefint. Direkt efteråt tog jag mig till en livsmedelsbutik för att handla mat och hämta ut post (ja, visst är det fantastiskt att man kan göra båda sakerna i en och samma butik? (OBS! ironi)).

Jag förstår inte varför man inte kan gå in i en vanlig jäwla butik och få ett schysst bemötande. Är det för mycket begärt att servicepersonalen ska sköta sitt jobb? Hur kan de ta på sig arbetskläderna som signalerar service när de inte ens anstränger sig för att gå in i rollen? Eftersom jag själv jobbar med service och dessutom är jäwligt bra på det så anser jag mig ha rätt att ha åsikter i ämnet. Jag blir så besviken varje gång och förstår inte vad som är fel, är det bara jag som överreagerar eller är servicepersonal extra bitter nuförtiden?

Jag läser på DN:s hemsida om en undersökning som visar att arbetsglädjen på svenska arbetsplatser har minskat. Det är tolfte året i rad som undersökningen genomförs och i år var första gången som vi inte klättrade på arbetsglädjeskalan, vi till och med tappade. Vi är fortfarande högt rankade jämfört med andra länder men inte lika glada längre. Jag förstår att inte enbart detta förklarar personalens bristande intresse för sina kunder, jag menar bara att arbetsglädjen är viktig. Utan glädje kan man ju inte förmedla någon servicekänsla.

Eller också får jag skylla mig själv. Man blir ju bemött efter sättet man klär sig och ge sig ut och handla i sportmundering efter ett svettigt träningspass är inte bästa smak.

En sagovärld

Hattproblematique à la Elena

Hej kära modeguru!
Jag har ett problem. Vi ska ju på engelskt bröllop. Jag behöver hitta en hatt som passar till denna klänning och svarta skor med silvrig klack. Har du förslag? Vem gör hattar? Vilken stil ska hatten ha? Ska det vara storbrettad hatt eller räcker det med pillerburk med flor? Vilken färg?
Klädkoden på inbjudan säger jaquette och hatt för damer.
Vad tror du? Puss



Jag älskar när jag får frågor angående klädkoder och färger.
1. Jag är färgblind. 2. Som om jag skulle haft någon aning om klädkoder och liknande. Jag brukar jämt befinna mig i situationer där jag är antingen överklädd eller för lite klädd, ibland till och med naken. Jag är mer för att bryta mot klädkoder än att följa dem, men då borde jag ju känna till dem? Ja, kanske, vi säger att jag är grym på klädkoder, fake it ´til you make it!
Oroa dig inte Elena, jag kommer att se till att du är snyggast på att följa klädkoden.

Också modeguru? Äsch, den här gamla trasan.

Fin hemmafru



Christian Dior; New Look



Idag var jag och en vän i en helt vanlig livsmedelsbutik för att införskaffa veckans förnödenheter, det vill säga schweiziska alpostar, italienska oljor och spanska skinkor. På väg till kassan passerade vi tvättavdelningen och min blick fångade en förpackning som hade slitits upp och blottade ett tämligen intressant innehåll.

Där låg ett par långa fantomsvarta handskar med tryckta vita spetsdetaljer längs med kanterna. En stor text på förpackningen upplyste om att det var Victoria´s rubber gloves. Det var alltså pimpade (i brist på bättra ord) gummihandskar avsedda för mindre glamourösa uppgifter som diskning och städning.
Jag började nästan skratta och funderade på vilka dessa var avsedda för. Trots att jag försöker se bortom könsrollerna kunde jag inte låta bli att tänka att handskarna självklart var riktade till den kvinnliga konsumenten, vilket storlekarna bekräftade.

Jag tänkte vidare att det är lustigt att det produceras en så pass könsriktad produkt i en värld där jämställdheten i hemmet och i samhället i övrigt är en av de viktigaste frågorna. Eller det borde vara en av de viktigaste frågorna iallafall. Också i en tid av diskmaskiner, hur nödvändiga är de egentligen? Kanske blir diskningen roligare om man har på sig snyggare gummihandskar? Saknas kvinnorna vid diskbänken eller vad handlar det om egentligen?

Som vanligt drar jag här allting till sin spets men jag börjar tänka på serien Mad Men. Jag har endast sett ett halvt avsnitt och ska inte uttala mig om handlingen, utan bara om det mode (och de könsroller) som serien så framgångsrikt lanserar. Skillnaderna i männen och kvinnors sätt att klä sig i serien är stora. Det görs tydliga könsdistinktioner med hjälp av kläderna. Kvinnorna är vackra objekt i de manliga subjektens värld.
Jag ser en tendens i det mode som lanseras, som en önskan tillbaka till en tid som romantiseras utan något ifrågasättande. Är det en samhällelig önskan att kvinnan ska tillbaka till hemmet och att hemmafruidealet tycks vinna allt större mark eller är det bara jag som är paranoid?

När Elsa Schiaparelli efter andra världskriget äntligen fick återvända till Paris från sin vistelse i USA, beskrev hon det kvinnliga modet som kort och fyrkantigt. Under kriget var det brist på material till modeindustrin och restriktioner infördes. Dessutom skrek marknaden efter kvinnorna som arbetskraft då männen var upptagna i krig. Detta krävde mer praktiska och funktionella plagg, vilket förenklade och förkortade modet.

Elsa fortsatte i samma bana med tanken att kvinnorna nu behövde en garderob som var anpassad efter deras nya liv utanför hemmet och det större krav som det innebar. Hon skapade en kollektion som enligt henne var en av de mest intelligenta och såg till att tillföra mer elegans till plaggen, samtidigt som hon gjorde dem mer praktiska.

För den arbetande kvinnan skapade hon en hel garderob som totalt vägde fem kilo. Hon hämtade inspirationen från kineserna och enkelheten i deras kläder och skapade plagg som var lätta att packa och trodde att detta var den naturliga utvecklingen mot det nya liv som kvinnorna skulle föra. Även om kollektionen fick goda omdömen svek kunderna som efter år av krig var trötta på den minimalistiska stilen och ville gotta sig i hyllmeter med tyg. Det var här Christian Dior kom in och vann över kunderna med sin new look som återigen höll tillbaka kvinnorna. Han återinförde korsetten som både Elsa och Gabrielle Chanel tog avstånd från, rekommenderade skyhöga klackar och långa kjolar. Det var dags för kvinnorna att återgå till det ”normala” nu när männen var tillbaka. Kvinnorna var återigen fångna i sina egna kroppar av det mode som förespråkades. Framgångarna byggde på finansiärer, smart planering och en enorm publicitet. Många samhälleliga strukturer och institutioner gick alltså samman för att lansera ett mode som förlamade kvinnorna.

Jag kan inte låta bli att tänka att samhälleliga krafter åter är i görningen för att vi inte ska bli alltför kaxiga. Kvinnan, diskandes i ett par pimpade gummishandskar, ska veta sin plats.

Klädsymbolik

Jag har nyligen införskaffat en väldigt enkel svart klänning som sträcker sig en liten bit nedanför knäna. Ser man den framifrån är den föga märkvärdig. Det är på ryggen det händer. Ryggen pryds av spets, vilket ger den till synes enkla klänningen det där lilla extra (jag älskar enkla plagg med detaljer som sticker ut).

Två personer, oberoende av varandra, har under de gånger jag har burit klänningen kommenterat att spetsformationen liknar vingar.

”Du har ju vingar! Svarta vingar!”

Själv har jag inte tänkt på att ryggpartiet kan tolkas som vingar, men efter kommentarerna börjar jag fundera i andra banor. Jag undrar hur det kommer sig att jag inte tänkt i de banorna och hur det kommer sig att just dessa två personer sa som de sa. Efter en stund hittar jag den gemensamma nämnaren mellan personerna. Båda två har nämligen djupa kunskaper inom den kristna tron, vilket kan förklara deras koppling till just änglavingarna.
Jag i min klänning med svarta vingar, verkar i vissa individers ögon vara en fallen ängel, vilket inte är långt ifrån sanningen.

De kunskaper och erfarenheter som vi har påverkar hur vi tolkar och ser på världen. Självklart gäller detta tolkningen av kläderna också, vilket gör det extremt svårt att ha ett gemensamt klädspråk. Det är spännande. Ta den extremt debatterade burkan till exempel. I västvärlden har den blivit en symbol för förtryck, medan den förknippas med frihet i andra länder.

När man tänker på de styrandes i västvärlden obefintliga verktyg och kunskaper angående klädsymbolik och klädhistoria, är det lite lättare att förstå deras reaktioner och sanktioner mot klädesplagget.

Vem äger kroppen?

Gårdagens inlägg om baddräktens historia fick mig att börja tänka på modets utveckling rent generellt vad gäller hudexponering. Hur mycket hud man har fått visa har skiftat väldigt mycket genom tiderna och jag har en känsla av att idag gäller det att visa så mycket man bara kan.

Gabrielle Chanel skapade ett mode som befriade kvinnokropparna genom att anpassa plaggen till den moderna kvinnan. "Verklig elegans förutsätter alltid obehindrad rörelsefrihet" sa hon och såg till att modet inte kom i vägen för kroppens frihet och makten över densamma. Kvinnan skulle nu själv bestämma villkoren för sin kropp.

Politiska utspel, kyrkan och statens frikoppling och kvinnorörelsen som propagerade för en sexuell frigörelse på 1970-talet är exempel på skeenden som har förändrat synen på den nakna kroppen.
Jag funderar över vem/vilka/vad det är som har rätten till våra kroppar egentligen. Hur fria är vi att diktera villkoren för våra egna kroppar? Existerar den friheten överhuvudtaget? (kan vi egentligen tala om en frihet när vi som sociala varelser hela tiden måste förhålla oss till varandra och till de normer och värderingar samhället är byggt på?)

Om man ser på modet inom ett kort hundraårsperspektiv fram till våra egna dagar tänker jag mig att våra kroppar på något sätt tillhörde oss själva i större utsträckning än vad de gör idag. Kroppen var en privat angelägenhet och täcktes mer eller mindre helt av det mode som förespråkades vid tillfället. Sakta men säkert har kroppen och huden blivit mer offentliga.
Köttet ska visas upp.
Det ska trimmas, justeras, svältas, anpassas och visas upp på köttmarknadens hårda konkurrens. Det ska vaxas, blekas, plockas, poleras och vässas till perfektion innan det ställs ut och klarar man inte av det själv anlitar man ett expertteam som skär i köttet tills allt står rätt till. Det går inte an att vara sig själv på denna marknad. Och förstå skräcken om någon oväntat dyker upp och man inte har hunnit gå igenom sina rutiner, hundra sit-ups varje morgon! Ibland tänker jag att burkan måste vara den ultimata friheten över kroppen.

Sedan tänker jag ett varv till och inser att det inte var bättre förr. Det var också en köttmarknad, hur lite hud man än visade. Den täckta kroppen tillhörde fortfarande en öppen scen där det gällde att visa upp sig från sin bästa sida. Det gällde fortfarande att snöras, friseras, sminkas och plågas för att komma i det åtråvärda modet. Kläderna och kroppen blev därmed ett fängelse. Och i ett fängelse är man ju per definition inte fri.

Den naturliga följdfrågan blir då om vi nu i våra nakna dagar har återerövrat våra kroppar. Eller kanske är de fortfarande i någon annans våld. Erving Goffman* menade att livet är en teater där det gäller att agera utifrån vissa bestämda regler och förhålla sig till omgivningen (publiken). Jag antar att den mänskliga interaktionen alltid kommer att stå i vägen för den ultimata friheten. Ensam är man fri?

Min kropp ägs av omgivningens blickar, reklambranschen, modeindustrin och kanske snart av plastikkirurgerna.



*1922-1982, amerikansk-kanadensisk sociolog. Boken Jaget och maskerna/The Presentation of Self in Everyday Life från 1959 är hans mest kända verk. Hans samhällssyn brukar benämnas det dramaturgiska perspektivet som är en del av symbolisk interaktionism.

Männens badmode

Nordiska museet visar fram till mitten av september utställningen Män i baddräkt som forskaren och författaren Marianne Larsson står bakom. Utställningen bygger på hennes bok med samma titel och hon har sökt sig så långt tillbaka i tiden som hon har kunnat för att hitta spår efter männens badmode. Det finns ganska mycket information om hur kvinnorna klädde sig när det var dags att ta sig ett dopp, men männens modevanor när det kom till bad och solning är inte lika nedtecknade.

Mariannes forskning visar att år 1796 grundades det första simsällskapet i akademiska kretsar i Uppsala (var annars?) som vände sig endast till män. Av teckningar framgår det att männen badade nakna tillsammans. Anledningen är okänd men gissningsvis kan det vara så att de ville skona badkläderna från alltför mycket slitage och att det kändes helt okej att vara naken tillsammans med andra män, inga kvinnor var ju närvarande. Det kan också vara så att de tyckte att det var jäwligt skönt. Kanske fanns det inga baddräkter på den tiden? Badkläderna som bestod av bomull eller ylle nyttjades främst vid uppvisningar. Baddräkten hade hög midja och långa ben.

Precis som det ser ut på flera ställen i världen idag (och som vi anser oss ha rätt att kritisera utan eftertanke eftersom vår kultur är så mycket bättre än andras), hade kvinnor och män separata badplatser även utomhus. Skånska Mölle blev stämplat som ett ”dåligt ställe” där unga par träffades och badade tillsammans (jag måste ha känt historiens vibbar när jag för många år sedan var där på bal och struntade i att bära underkläder till min tunna tajta klänning).

Allt fler började strunta i att dela upp sig efter sitt kön och föredrog att bada tillsammans, men man fortsatte att täcka kroppen. Nu gällde det att skyla kroppen för det motsatta könet och baddräkter som visas på bilden ovan ordinerades.

I och med 1938-års lag om två veckors semester började den svenska befolkningen att hänge sig åt badsemester och gemensamma bad accepterades i allt större utsträckning. Den solbrända kroppen vittnade om en lyckad solsemester och baddräkterna utvecklades till att likna dagens brottarlinnen för att exponera mer hud. Här kan modet direkt kopplas till ett politiskt beslut som godkändes efter ett socialdemokratiskt förslag.

Under 1940- och 1950-talen var hollywoodfilmerna om Tarzan i små leopardmönstrade kalsonger populära och leopardmodet med mindre badbyxor slog igenom. De stora baddräkterna ansågs omoderna. I slutet av 1950-talet introducerades syntetiska material på marknaden och badmodet kom att bli mer funktionellt och badbyxorna krympte ytterligare.

Idag kan man se männen i allt från minimala små tangabadbyxor (mäkta populärt på stranden i Alassio) till stora rymliga shorts som härstammar från surfarkulturen i Australien och idealet har gått från 1930-talets androgyna kroppar till muskler och definierade linjer.

Ibland är det lätt att tro att den manliga kroppen är skonad från de sjuka ideal som kvinnornas är utsatta för, men då har man fel. Det är synd om männen också.

Hotad svensk couture?

I samband med Lars Wallin*s tjugoårsjubileum som modeskapare visas utställningen Fashion Stories på Prins Eugens Waldemarsudde. Jag var där idag och tittade på utställningens 170 klänningar och därefter lyssnade jag på ett samtal mellan Lars Wallin och Susanne Ljung**. Det var kul, när jag blundade var det precis som att lyssna på Stil. Det var intressant att lyssna på även om det var en intervju med endast behagliga frågor.

Det är fantastiskt att vi i vårt lilla land har en modeskapare som skapar coutureplagg. Det finns knappt någon marknad för hantverket i Sverige. Lars är medveten om detta och inser att hans verksamhet hade gått avsevärt bättre rent ekonomiskt i USA eller Frankrike men att han ändå väljer att ha sin bas i Stockholm där han känner sig hemma.

Det är också fantastiskt att han ändå valt att syssla med någonting som många under hans karriär har avrått honom från att göra. Han vill gärna skapa ett alternativ till den skandinaviska avskalade stilen, får jag en känsla av. Han verkar inte vara nämnvärt intresserad av att tjäna stora pengar, utan det är snarare hantverket och skaparglädjen som står i centrum. Man kan då fråga sig hur det kommer sig att han har en sminkserie, formger Floras margarinask och har planer på att skapa konfektionsplagg. Det svaret ger han själv när han säger att han inte klarar sig på bara drömmen. Det kreativa måste kombineras med det ekonomiska och kommersiella för att verksamheten ska kunna fortgå. Samtidigt är det viktigt att följa sitt hjärta. Sannerligen en svår balansgång. Lars menar vidare att han vill nå ut till en större publik, vilket inte är möjligt om man sysslar med couture.

Och kanske har han önskningar att nå ut till en yngre och resurssvagare publik. Jag noterade att majoriteten av de närvarande var kvinnor i övre medelåldern med feta plånböcker. Jag var omgiven av Chanel och Hermès. Det är ju dessa kvinnor som får hans verksamhet att gå runt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om hans expansionsplaner kommer att innebära döden för den svenska couturen.



*Född 1966, svensk modedesigner som främst är inriktad på coutureplagg. Han jobbar också med scenkläder. Hans design är populärt förknippad med schlagerfestivalen. Lars varumärke inkluderar även bland annat smink och sängkläder. Skor och parfym ingår i framtida planer.

**Född 1961, svensk journalist och författare som har skrivit/skriver om musik, resor, film och mode. Susanne är programledare för radioprogrammet Stil i P1.

Ojämlikhetsregimer

Från Mikael Janssons kontroversiella bildserie Let´s Get Lost. Kritiker menar att han framställer den vita människan som den mest åtråvärda och därmed förminskar de svarta.

En av mina läsare undrade vad jag menade med rubriken till inlägget för två dagar sedan; nämligen modestatistik som speglar samhället i övrigt.

Jag tänker mig att modescenen i form av visningar och som industri i stort är en spegelbild av det samhälle som vi lever i. Jag menar att modescenen, precis som de flesta scener, är förbehållen vissa människor medan andra är uteslutna. Det kan tyckas som en självklarhet eftersom mode inte är politiskt korrekt och inte ska vara det heller. Men samtidigt är det just inom modet som normer ska brytas och gränser överskridas. Det är sällan jag upplever att detta görs, särskilt inte när det kommer till själva modeorganisationen.

Den amerikanska sociologen Joan Acker talar om ojämlikhetsregimer och har inte helt överraskande kommit fram till att den vita mannen är normen. Det är den vita mannen som dominerar medan kvinnor och människor med annan hudfärg är i underläge både på arbetsmarknaden och i övrigt. Det är den vita mannen som innehar de höga positionerna. Det är precis så det ser ut inom de flesta organisationer och företag. Hur ofta tänker du kvinna eller arab när du hör ordet chef? En snabb undersökning på nätet visar också att det främst sitter vita män i ledarpositionerna när det kommer till svenska modeföretag av typen kedjor.

Annars tänker man att just modevärlden gynnar kvinnorna då den som en av få arbetsplatser erbjuder sina kvinnliga medarbetare (modellerna närmare bestämt) högre lön än de manliga. Men tittar man närmare på organisationen blir man snart varse om att på de höga positionerna sitter den manliga normen och håvar in pengarna.

Ett tydligt exempel är den franska lyxkoncernen LVMH med Bernard Arnault i toppen. Modellerna som visar de kollektioner som hans många modehus håller är de som jobbar ”på golvet” om man nu tänker hierarkiskt. Och det är endast en bråkdel av dessa som tjänar enorma summor. Om man sedan tittar närmare på dessa upptäcker man att det sällan handlar om andra än vita kvinnor. Precis som den tidigare presenterade statistiken visade, anlitas sällan asiatiska, latinamerikanska eller afrikanska modeller. Det är en sträng hierarki som har sett likadan ut i alla tider. Man skulle kunna tro att det vore lämpligt med en förändring, särskilt i en bransch som påstår sig syssla med innovation och nyskapande.

Om du har tålamod och letar kan du finna en och annan banbrytande modeskapare men modeindustrin är allt annat än banbrytande och således precis som samhället i övrigt.

Gästskribent: Mats Frödin

Hör mat och kläder ihop och i så fall hur?

Naturligtvis hör mat och kläder ihop, fattas bara. Precis som mat hör ihop med musik och kläder med andra typer av konst. De olika disciplinerna inte bara kompletterar varandra, de kan även användas för att förstärka varandra eller skapa en känsla som man vill förmedla.
Ett litet exempel från min värld som jag funderat över följer nedan.

Har det undgått någon att alla som jobbar i delikatessavdelningen i en butik (med få undantag) ikläds kockrock? Kockrocken är en referens till vår tids hjältar, kockarna. Sedan Jamie Oliver (kanske inte först men mest signifikant) intog TV-rutan har kockyrket i princip uppnått rockstjärnestatus. Nu har ju just Jamie sällan kockrock men laddar ändå rocken som symbol med status. Alltså kockrock på för delipersonalen.

Tanken med kockrocken är att signalera matkänsla och kompetens. Rätt tänkt men fel ändå.
Att jobba i delikatessen innebär främst att ge kunderna bästa tänkbara service och för att göra det bör man framförallt ha en hyfsad social kompetens. Få kockar har detta, därför faller kockrocken bort.
Istället borde man satsa på hovmästaren eller kyparen som förebild. En person som ska förstå kundens behov och genom att utöva sitt yrke, vara lyhörd och uppfatta kundens önskemål, ger hen kunden en upplevelse och en känsla av tillfredställelse. Handen på hjärtat, hur ofta lämnar du en butik med de känslorna?

Dessutom ska arbetsskläder oftast vara så billiga som möjligt i detaljhandeln vilket knappast bidrar till att höja arbetsmoralen. Känner man sig inte bekväm är det svårt att ge sitt bästa.
Jag har en vän som en gång i tiden sydde kockrockar till svenska kocklandslaget. Det var välsydda rockar i fin bomullsbatavia* med handklädda knappar och bra passform. Det är klart att en sådan rock skänker sin bärare en känsla av stolthet.

Kanske en vit skjorta och svart fluga i delidisken istället? Betydligt mer stilfullt än de kockrockar med uselt snitt som florerar i butikerna nu.



*Batavia är en vävteknik som är liksidig, vanligen en fyrskaftad 2/2-kypert, men kan även vara sexskaftad. Batavia var ursprungligen namnet för ett sidentyg och är besläktat med bland annat denim och gabardin som också är vävda i kypertteknik.

Ytterligare modestatistik som speglar samhället i övrigt

Modestatistik

Dödsnaken

Mormor är gammal och sjuk. Senast jag samtalade med henne talade hon om sin egen dödlighet. Jag förstod att det var något som hon behövde prata om samtidigt som jag lade märke till hennes rädsla.

Hon uttryckte oro över att det inte skulle finnas några kvinnliga närstående som skulle vara närvarande när hon gick bort. Enligt muslimska seder tvättas den döde efter specifika ritualer innan gravsättning. Kvinnor tvättas av kvinnor och män av män. Hon menade att det självklart fanns släktingar som skulle kunna utföra den sista tvagningen men att hon skulle sakna mamma och mig där.

Det fick mig att börja fundera över hur hon skulle kläs när hon fick sin sista vila. Skulle hon begravas med sin fina blå klänning, undrade jag. Men samtidigt som jag kom på att hon hade gett den till mig i gåva, kom jag ihåg att muslimer inte begravs med några kläder på.
För en sekulariserad och modeintresserad person tedde sig den tanken väldigt bisarr. Inga kläder i graven?!

Muslimer begravs efter noggrann rengöring svepta i ett vitt skynke direkt i jorden, kistor förekommer sällan. För mig som är van vid hollywoodfilmers romantiska skildringar av begravningar ter sig detta väldigt konstigt. Självklart ska man begravas i sina favoritkläder och i en vacker kista. Eller? Men ju mer jag tänker på det, desto konstigare ter sig tanken att vara påklädd i graven. Jag menar, hur mycket nytta har vi egentligen av våra kläder när vi ligger där alldeles döda under flera kilo jord? Också är det ju inte en riktig schysst behandling av plaggen kan jag tycka.

Jag tänker återigen på mormor och hennes fina blå klänning som hänger i min garderob och känner att det är bättre att den används av mig än att den är i graven. Det känns som en tröst för mig också att den dagen jag själv går bort kan mina kläder finnas kvar och berätta min historia. Och framförallt användas av andra och levandehållas.

Det är en fin tanke, att cirkeln sluts på någon sätt. Vi föds jämlikt nakna och i döden står vi åter nakna.

Modekultursatsning

Det har konstaterats att unga människor (13-25 år) konsumerar och utövar kultur i stor utsträckning. Ungdomsstyrelsens rapport visar dock att det finns en snedfördelning vad gäller de områden det satsas mest pengar på, vilket i sin tur skapar en resursorättvisa mellan tjejer och killars kulturutövning.

Det innebär rent konkret att det satsas mest ekonomiska resurser på ”killkultur” såsom musik och minst på områden som domineras av kulturutövande tjejer, till exempel slöjd och hantverk.
Rapporten visar vidare att tjejernas kulturintresse svalnar med åren medan killarna i större utsträckning försöker vidmakthålla det genom att i vuxen ålder söka sig till jobb där deras kulturintresse ingår.

Det är ett strukturellt intressant fenomen och helt klart kan just obalansen i de satsade resurserna ge upphov till att tjejernas intresse avtar och de väljer att satsa på annat som vuxna. Det är i sig ett problem som skapar orättvisor mellan könen och deras intressen redan som unga. Vidare tänker jag mig att det i förlängningen ger upphov till att de mode- och designintresserade tjejernas (ja, det är flest tjejer) utveckling och kompetens inte tas till vara, vilket är en stor förlust.

Håkan Juholt, socialdemokraternas nye partiledare, säger sig värna om kulturen. Han vill se ökade resurser på kulturområdet med en storsatsning på den kommunala musikskolan. Det är fint att Håkan vurmar för kulturen men jag kan tycka att hans kultursyn är begränsad. Politiker tenderar att se mode som en näring och väldigt sällan som kultur och jag antar att han inte är något undantag.

Sanningen är att det inte bara är musik som ger ungdomar vingar, vissa av dem lyfts av mode och design.

Skissdiskussion

Lite tidigare idag satt jag på ett café på söder och njöt av min mangosmoothie när jag plötsligt blev varse om människorna vid bordet bredvid.

Det var två personer och de satt och diskuterade några skisser som låg mellan dem på det lilla runda bordet. De pekade, jämförde och diskuterade tyger, snitt, draperingar och material. Svart och beige som basfärger och gul, orange och blå som accentfärger. Jag spetsade öronen ytterligare, det var jättespännande att lyssna på och jag glömde helt bort mitt sällskap.

När jag tittade närmare såg jag att det var skickligt gjorda skisser på små papperslappar. Vid varje skiss fanns även färgförslag och tygbitar fastnålade på pappret. Jag tänkte på det enorma arbete som låg bakom varje skiss och på hur de representerade idéer som tagit form och snart skulle komma till liv.

Det verkade vara en ung designer som presenterade sina fullgångna idéer för en äldre mentor. Det såg sjukt intressant ut och min nyfikenhet växte och jag kände hur gärna jag hade velat ta del i samtalet. Jag har aldrig varit så nära en svensk designers arbete förut.

Det såg ut som en kollektion riktad till kvinnor med flertalet klänningar, jerseytyg och många dragkedjor. Personerna vid det runda bordet antecknade och verkade väldigt engagerade. Jag kände mig som en modejournalist på hemligt uppdrag att avslöja nästa säsongs kollektion. De diskuterade vidare om materialval, storlekar, om tyget skulle falla snyggt och 1960-talets klädkonstruktioner.

Jag får se om jag känner igen plaggen när de kommer ut på marknaden.

Kort modeminne

Jag kan inte låta bli att tänka på vilka reaktioner det hade blivit om Kate Middleton hade struntat i John Gallianos antisemitiska uttalanden och valt en klänning skapad av honom ändå.

Spännande tanke. Man kan ju förstå att hon valde en annan modeskapare med tanke på att det valet hade varit kontroversiellt och säkert gett upphov till mycket kritik. Inte bästa sättet att starta sitt nya liv som kunglighet på. Som offentlig person och representant för ett land får man vara noga med vilka signaler man sänder ut, särskilt vad gäller kläder.

En annan Kate, nämligen Kate Moss, utannonserade redan i februari att hon tänkte bära en brudklänning designad av John på sitt kommande sommarbröllop. De är ju vänner sedan länge och valet föll sig naturligt. Undrar om hon kommer att stå fast vid sitt val eller ångra sig. Modevärlden tenderar ju att ha ett kort minne, särskilt när det kommer till sina skapare. Frågan är hur länge det kommer att dröja innan någon kommer att bära Johns skapelser igen, innan det är politiskt korrekt vill säga.

Hur länge kommer det att dröja innan han är förlåten? Eller snarare; hur lång tid tar det att radera hans uttalanden ur minnet?

Kopierad historia

Det historiska arvet fascinerar mig. Jag antar att det har att göra med mitt eget som är dubbelsidigt på grund av flytt mellan två väldigt olika länder.

Jag tänker på bilden ovan och undrar hur det kommer sig att prinsessan Kate valde en brudklänning som ser så lik ut den som Grace Kelly bar 1956 när hon gifte sig med Rainier III av Monaco. Eller snarare; hur kommer det sig att Sarah Burton valde att göra en sådan klänning? Är det den allmänna vintagetrenden med tillbakablickar åt alla möjliga håll som låg bakom? Kan det vara så att de ville få in historiska referenser och på så sätt skapa en viss legitimitet?

Grace var heller ingen född kunglighet. Hennes klänning designades av klädskaparen Helen Ross som jobbade på MGM*. Kostymörernas jobb är ju att iklädda skådespelarna i rollen och jag antar att det var precis det hon gjorde. Hon gjorde ett utmärkt jobb, brudklänningen anses av många vara historiens vackraste och det är inte bara Kate/Sarah som har inspirerats av designen.
Det är alltid tryggt att ha en historia att luta sig mot, förlita sig på. I avsaknad av en (kunglig) historia såg kanske Kate kopierandet av den världsberömda klänningen som ett sätt att tillskanska sig en historia.

De bilder jag sett av Kate före bröllopsplanerna är inte lika korrekta och i stil med den bröllopsklänning som hon valde att bära. Men det har hänt något med hennes klädstil den senaste tiden. Som om hon medvetet har valt kläder som är passande för den kommande kungliga framtiden. Brudklänningen är i så fall en cirkel som sluts och som markerar att hon inte längre är Kate Middleton utan prinsessan Kate.

Jag läser att prinsessan Diana var bland de som gärna klädde sig i John Gallianos skapelser för Dior. John designade en lång nattlineklänning speciellt för henne och som fanns med i hans första kollektion för märket. Och Lady Dior handbag är namngiven efter henne. Ett tag var det tal om att det var han som skulle designa Kates klänning men efter hans katastrofuttalanden fick det bli andra planer. Kanske tänkte Kate använde Dior som hade sådana referensramar till prinsessan före henne.

Jag kan inte låta bli att undra hur Johns version av klänningen hade sett ut.



*Metro-Goldwyn-Mayer, amerikanskt filmbolag bildat 1924 genom en sammanslagning av Metro Pictures Corporation, Goldwyn Pictures och Louis B. Mayer Productions.
Det rytande lejonet med texten ars gratia artis (konst för konstens skull) är MGM:s kända logga.

Seriemode V